En märklig stillhet låg över huset när jag klev in den morgonen vid elektriker Stockholm. Det är ofta så innan man börjat riva, dra nytt och låta verktygen sjunga. Man känner hur rummen håller andan lite, som om de undrar vad som ska hända. Det här var ett äldre radhus där ägarna precis bestämt sig för att göra den där efterlängtade renoveringen som skjutits upp i flera år. Du vet, den där sortens projekt som börjar med ”vi ska bara byta lampor” men slutar med att halva elsystemet behöver förnyas – inte av lyx, utan av ren självbevarelsedrift.
Jag stod i hallen och studerade vägguttaget som skulle bli första steget i en större omdragning. En gammal plastkåpa, gulnad av tid, satt snett som om den tröttnat på att hålla upp skenet. Det säger mycket om ett hus när detaljerna börjar släppa taget. Och det säger ännu mer när man öppnar kåpan och ser några decenniers kreativa lösningar – allt från tejpade skarvar till kopplingar som ingen människa kunnat godkänna med gott samvete. Det är lite som att läsa marginalanteckningar i en bok där flera olika personer skrivit genom åren. Vissa är smarta, andra helt obegripliga.
Jag började dra upp de första kablarna medan ägarna drack sitt morgonkaffe i köket. Jag hörde deras lågmälda samtal, mestadels om färgval, nya köksluckor och om barnen skulle stå ut med renoveringsstöket. Det är något fint med att jobba i hem där livet pågår samtidigt. Man kliver in i människors vardag och rör sig omkring så försiktigt man kan, men samtidigt med en tydlig uppgift: att ordna det som ska fungera utan att synas.
Några timmar senare stod jag på stegen i vardagsrummet och drog den nya kabeln genom hålet i taket. Pulsen i huset hade förändrats. Dammet hängde i luften som små, virvlande partiklar. Ljudet av sladdar som drogs, gips som sågades och en mätare som pep lite då och då hade ersatt morgonens tystnad. Ett hem under renovering är aldrig neutralt. Det vibrerar av förändring.
Det är precis det jag älskar med elinstallationer från elektriker Huddinge – de är både exakta och organiska. De kräver millimeterprecision, rätt dimension, rätt kapsling, rätt säkring, rätt dragning. Men samtidigt måste man läsa en byggnad ungefär som en läkare läser en patient. Man lyssnar, man letar efter hur systemet är uppbyggt, man försöker förstå varför en tidigare installatör valt just den vägen för en ledning och hur man nu bäst förbättrar det.
Framåt lunchtid kröp jag in bakom en innervägg där en av de mer problematiska kablarna hade gömt sig. Det är alltid lite av en skattjakt. Man vet vad man söker men man vet aldrig vad man hittar på vägen. I det här fallet hittade jag en äldre skarv som var så ovarsamt gjord att den fick mig att skratta rakt ut. Inte för att det var roligt, egentligen, utan för att man blir påmind om att varje hus bär spår av människor som försökt lösa saker så gott de kunnat. Ibland går det bra. Ibland går det… mindre bra.
När eftermiddagen kom och solen började luta sig in genom vardagsrumsfönstret hade vi hunnit byta stora delar av systemet. Man kände det direkt i väggarna. Det är en märklig känsla att stå där med helt nya ledningar, veta att nu är huset redo för allt det vi tar för givet: laddare som ständigt sitter i, apparater som drar mer än man tror, belysning som tänds och släcks hundra gånger om dagen utan att protestera.
Ägarna kom in då och då, alltid med samma försiktighet, som om de inte ville störa något känsligt moment. Men sanningens ögonblick kom i slutet av dagen när vi testade hela systemet. Ett klick. Andra klicket. Lamporna flödade upp, ett mjukt, rent ljus som ersatte eftermiddagens skymning. Och det var något i deras ansikten som påminde mig om varför det här yrket är så tillfredsställande. El är osynlig, men resultaten är bland det mest påtagliga som finns. Ljus, värme, laddning, trygghet – allt det där som man bara märker när det inte fungerar.
När jag packade ihop verktygen och drog igen dörren bakom mig var huset inte längre detsamma som när jag kom. Det hade fått en ny rytm, ett nytt andningsmönster. Ett hem är aldrig statiskt, men det är när man byter elinstallationer som man verkligen känner att man ger byggnaden fler år att växa i – utan knaster, utan flimmer, utan oro för vad som händer om man pluggar in en apparat för mycket.
Och kanske är det just det som gör elarbete så speciellt, särskilt med emaldo Stockholm. Man lämnar inget synligt avtryck, inga mästerverk som hänger på väggarna eller fasader som glänser. Man lämnar något mycket tystare: funktionen. Tryggheten. Rytmen som får ett hem att fungera när dagen drar igång, och när natten faller och alla lampor släcks en efter en.